Vem fan är du, egentligen? Gillar jag dig?
Just nu vill jag radera ditt telefonnummer och bara glömma att du finns, men om en timme vill jag skicka iväg ett sms, och bara åka och kramas med dig. Glömma bort hur värdelöst och knasigt ditt liv är. Hela du är vidrig, egentligen. Ändå tycker jag att du är jättesnäll, söt och rolig. Du är faktiskt ganska snygg ibland.
Du har inte gjort mig något ont, men allt känns fel. Samtidigt som det känns rätt för stunden. Jag skäms över att visas med dig, men jag njuter stundtals när vi är ensamma. Du tar hand om mig, du vet hur man passar upp någon. Jag gillar det. Du är gjort för att serva mig.
Varför kan du inte byta liv, och sen komma tillbaka?