Kompisar från förr
Han var nöjd med att ha en familj som älskade honom, och att få utöva hobbys som han brann för.
Fotboll, ishockey, film och musik var mycket uppskattat. Film och musik i form av det vardagliga nyttjandet (han kollade och lyssnade). Jag vill påstå att denne pojke kollade på ganska mycket film. Allt ifrån Taxi driver och James bond, till Sällskapsresan och Jönssonligan. Filmerna sågs ofta flera gånger under samma dag.
Detta tror jag är ganska vanligt ibland unga. Men vad fan visste han? Han frågade aldrig någon. Han satt ofta ensam, och glodde. Det var bäst så.
Umgås med vänner var inte så viktigt. Bara han fick göra det han gillade. Ensam, eller inte spelade ingen roll. Livet lekte, i vilket fall.
Pojken blev äldre, och det hände något. All motivation försvann. Energin och lättsamheten var som bortblåst. På bara några år, var han stundtals rena ångestmaskinen. Det vara bara för honom att stänga in sig, söka lyckan hemma framför tv'n, eller tv-spelet!
Han harvade sig igenom grundskolan med godkända betyg, och gick någon sunkig gymnasieutbildning, som han än idag inte förstår varför. Denna herre ville ju syssla med film, eller musik.
När motivationen försvann, så fanns det ingen tanke på att börja spela något intrument, eller kolla vilka möjligheter som fanns till en seriösare, och mer meningsfull utbildning inom något ämne som faktiskt intresserade honom på riktigt.
Tänk att få jobba med något som man åtminstonde inte bävar inför varje kväll innan läggdags. Det är få förunnat, men denne pojke tog inte ens chansen!
Motivationen var borta, och allt skulle gå så lätt -och smärtfritt som möjligt. "Bara man får något jobb", tänkte han, och fortsatte att skita i allt och alla.
I början av hans gymnasietid blev han kär. Levde lyckligt ett par-tre år, pågrund av henne. Han hade inte en tanke på att det faktiskt var hon, kvinnan i fråga som hade dödat hans ångest och livsförakt. Det slog tillbaka efter ett par år.
Vad skulle han göra nu?
Fortsättning följer...